mot plågsamma överlevnadsförsök.

Jag vet inte vad det är med mig, det senaste året har jag blivit helt cynisk och bitter när jag tittar tillbaka och ser hur mina åsikter har förändrats och värderingar slåtts i spillror undrar man vad som har hänt under det gågna året för att göra mig till denna nerbrutna människa utan hopp och utan framtid.
Seriöst, det finns två saker jag vill göra nu i livet, det är flytta hemmifrån ( no offence mamma coh pappa, jag vet att ni läser detta men jag vill flytta hemmifrån iallafall).
sen vill jag försörja mig på min blogg,detta vet jag aldrig kommer bli en sanning då jag inte i mina vildaste fantasier kan tänka mig att folk skulle uppskatta den smörja jag kladdar ner här om mina vardagsproblem,enda anledningen skulle vara för att man mår lite bättre själva när man läser om hur miserabel och ensam jag är.
Nä, min framtid ligger nog i att sitta ensam och bitter skrivandes på nästa krönika för aktuell rapport eller Mer motor, om jag ens kommer såpass långt med srivandet.

Fan, pissliv, fan.

Det är inte särskillt synd om mig igentligen , allting beror på hur man ljussätter det, jag är iofs kroniskt sjuk,ingen partner,förkyld,kall, för hög frånvaro i skolan,ingen jobb och annan allmän misär, men vafan, jag har ju iallafall sett alla avsnitt med scrubs och jag har 60% chans att överleva en zombieattack, så man ska väll inte klaga allt för mycket antar jag, finns ju dem som stryker med direkt när väl invansionen av de odöda kommer.

Detta var ju igentligen inte det bloggen skulle handla om idag men jag antar att när man har förutsättningarna emot sig på det sättet jag har kan det inte bli annat än pest och kolera i bloggen.
Det jag skulle skriv om var flickvänner, men jag skriver nog om det längre fram tror jag, annar skommer denna bloggen bara bli galet jättelång och då orkar ingen med att läsa alla de fantastiska sanningar jag publicerar här.